ÄLSKADE ROBOT


Forskarna använder robotar för hjälpa ensamma äldre i vardagen och som terapeuter för barn med autism. Men vad händer med våra känslor när robotar ersätter allt mer av mänsklig kontakt? För några år sedan släppte musikern och konstnären Håkan Lidbo ut 25 små gröna robotar på Medborgarplatsen i Stockholm. Robotarna hade hjul och kunde bara röra sig rakt fram. På magen bar den en skylt där de bad om hjälp att ta sig till konserthuset i Uppsala. Människors engagemang i de små hjälplösa maskinerna var enormt, robotarna placerades på bussar och Uppsalapendlar. Alla robotar kom fram utom en. Visst bryr vi oss om robotar, men inte på vilka villkor som helst. – En robot som vi retar oss på, som vi inte kan relatera till och som inte utför sina uppgifter på det sätt vi önskar kommer vi heller inte att använda, säger Kerstin Dautenhahn, professor i artificiell intelligens vid University of Hertfordshire i Storbritannien. – Därför är det så viktigt att bygga in funktioner i roboten som gör att den beter sig på ett sätt som vi uppfattar som socialt acceptabelt

och kanske till och med visar något vi tolkar som affektion eller känslor. Människan har konstruerat robotar sedan urminnes tider. Flera århundraden före vår tideräkning tillverkade kineserna mekaniska dockor i människostorlek. Den starka robottraditionen i Japan har sitt ursprung i de karakuri ningyo-dockor som serverade te redan på 1700-talet. Och år 1939 kunde världen beskåda den första talande roboten Elektro. Elektro hade ett ordförråd på 700 ord, den kunde röka cigaretter och blåsa upp ballonger. Men den riktigt seriösa robotforskningen tog egentligen fart under anda hälften av 1900-talet. Industrirobotar har varit i bruk sedan 1960-talet, men vid sidan av dessa ”arbetare” som utan krav på bättre arbetsvillkor och högre lön outtröttligt utför monotona uppgifter finns också drömmen om en annan sorts robot. En som kan beblanda sig med människan, spegla henne, vara henne behjälplig i vardagen, sköta hushållssysslor och kanske hålla henne sällskap. I dag är robotforskningen i full gång. Men jämna mellanrum läser vi om företag som utvecklar humanoider, robotar som kan dansa, spela fotboll eller som ser skrämmande människolika ut. Men vid sidan av de här mer lekfulla projekten så pågår också forskning om robotar för mer konkreta ändamål. Olika former av assistenter som kan ta över vissa sysslor inom vården när personalen inte räcker till, som kan hjälpa personer som har svårt att klara sig på egen hand att kunna bo kvar hemma. Assistenter som kan bistå den som har nedsatt kognitiv eller motorisk förmåga, som kan svara på frågor eller främja sociala kontakter med omvärlden. Många tycker att det här är en skrämmande utveckling, andra menar att är vår enda chans att hjälpa alla i en värld där befolkningen blir allt äldre.

Länge var robotkonstruktion förbehållet ingenjörer, det handlade om att kombinera klassisk problemlösningsförmåga och mekanik. Men en robot ska inte bara utföra rätt uppgifter, den ska utföra sina uppgifter på rätt sätt. Human machine interaction, HMI, är i dag ett tvärvetenskapligt fält med forskare från alla tänkbara områden; kognitionsvetenskap, neurologi, mekanik, datalogi, psykologi och antropologi. – Att konstruera robotar genom att utgå från en sociala intelligens kan vara ett sätt att närma sig målet om en människolik artificiell intelligens, menar Kerstin Dautenhahn. Hennes forskning utgår från hypotesen att människans sociala intelligens, alltså förmågan att knyta an, känna vänskap och kärlek uppstod tidigare i evolutionen än den kognitiva intelligensen. Det var tack vare vår förmåga till omsorg som vår hjärna utvecklades tillräckligt mycket och blev stor nog att lära sig använda redskap. Men att utveckla sociala robotar är en stor utmaning. – En robot som fungerar som ett kognitivt hjälpmedel kanske ska påminna en person om att han eller hon måste dricka. Men om personen säger att hon inte är törstig, vad ska roboten då göra? Fortsätter roboten att fråga så blir det irriterande. Men å andra sidan, om det är robotens uppgift att vara omhändertagande så ska den ju se till att personen dricker. Hur löser man det här? Kontakta en anhörig? Ställa fram ett glas vatten i alla fall? Det är en typiskt sådan utmaning vi jobbar med. I andra fall handlar det om att få robotarna att ge uttryck för sin status eller ge återkoppling på ett trovärdigt och intuitivt sätt. – Just nu jobbar vi med en assistentrobot som heter Sunflower. Den är designad för att verka social, den vänder sig mot användaren när han eller hon talar till den, den ger feedback och nickar när den förstått. Det här är viktiga egenskaper som gör att användaren kan tolka Sunflower status på ett intuitivt sätt. I ett annat av Kerstin Dautenhahns projekt jobbar hon med den lilla människoliknande roboten Kaspar och barn med autism.Autism är en neurologisk funktionstyp som ofta leder till att den drabbade har svårt att läsa av sin omgivning. Andra människors beteenden och känslouttryck framstår som svårtolkande och oförutsägbara. Roboten Kaspar har människolika drag och kan ge uttryck för olika känslolägen, men till skillnad från riktiga människor är dess repertoar begränsad, den är lågmäld i sitt uttryck (för att inte skrämma barnen) och den reagerar betydligt mer (om dock inte helt) förutsägbart på interaktionen än vad människor gör. Tanken med terapirobotar som Kaspar eller assistenter som Sunflower är inte att de ska ersätta människor utan att de ska vara komplement eller erbjuda någonting utöver mellanmänskligt umgänge. Men för många framstår det som ett oroande framtidsscenario när man inte bara låter robotar ta över uppgifter som är fysiskt tunga eller slitsamma, utan även skapar robotar för känslomässig omsorg. Det är väl känt att husdjur kan positiva effekter på välbefinnandet och på en del äldreboenden använder man sig av terapihundar. Men många gånger fungerar det inte att ha djur i den här typen av miljöer på grund av allergier och annat. Intressant nog tycks även artificiella husdjur ha liknande effekter. Den japanska sälroboten Paro svarar på olika typer av stimuli, visar njutning när den blir klappad och reagerar på ”smärta”. Paro säljs i dag som kommersiell produkt och studier visar att umgänget med Paro bland annat minskar stress och stimulerar till interaktion mellan patienter på äldreboenden. En av dem som är mycket kritisk till den här utvecklingen är Sherry Turkle, professorn i sociologi vid Massachusetts Institute of Technology i Boston, USA. Hon menar att det är näst intill oetiskt att använda robotar för att väcka affektion, som i fallet med robotsälen Paro. Varför ska vi investera känslomässigt i robotar när det finns människor som behöver vår uppmärksamhet och omsorg? Enligt Sherry Turkles studier visar den generation barn som vuxit upp med automatiska, mekaniska och robotliknande leksaker på ett mindre känslodjup än de generationer som växte upp med leksaker som inte var baserade på digital teknik – Det är vi som omskapas i robotåldern, inte robotarna, sade hon då hon föreläste på vetenskapskonferensen AAAS2013 i Boston. I umgänget med robotar glömmer vi till slut bort hur vi läser av människor. Artificiell vänskap förändrar oss. Mattias Jacobsson är doktorand i interaktionsdesign och HCI human computer interaction på forskningsinstitutet SICS i Stockholm där man sysslar med informations- och kommunikationsteknologi och människa-datorinteraktion. Mattias studerar bland annat attityder och föreställningar kring robotik och interaktion mellan människa och robot. Han tror att det är ett misstag att se robotarna som någonting som tar människors plats. – Robotar är ju laddade med en massa kulturella föreställningar, till exempel att de ska ta över eller att de är onda. Men jag tycker att vi ska se dem som artefakter, som design. Det är vi som skapar dem och vi har därmed också kontroll över hur de uppfattas, säger han. Den ultimata drömmen för många forskare är att kunna skapa en robot som är lika avancerad, kognitivt liksom motoriskt som människan själv. Men robotar i form av syntetiska människor likt Rachel som vi möter i filmen Blade Runner, tänkande och kännande androider med ett artikulerat känsloliv och ett tydligt ”jag”, är långt mycket borta. För även om människan ofta står som förebild eller inspiration så kan dagens robotar varken diska eller med säkerhet skilja på en kattunge från en hundvalp. – Morgondagens robotar kanske inte alls ser ut och beter sig som vi tror i dag. Vi behöver faktiskt inte skapa antropomorfa, människolika, robotar om vi inte ser att det finns ett behov av det. Vi måste ju hela tiden fråga oss om sälar eller katter inom demensvården är den bästa lösningen, säger Mattias Jacobsson.

Hela poängen är att vi utformar teknik baserat på det vi vet om människors behov och önskemål, menar han. – Och ett av de viktigaste syftena med robotforskningen är faktiskt att vi lär oss mer om oss själva. Exempelvis för tio år sedan visste vi inte att vi skulle "checka in" på platser och sociala nätverk som en del av vår vardag. På samma sätt kommer människor och teknik att utvecklas tillsammans och vi får ytterligare en kategori av tekniker som möjliggör mer av människans kapacitet. Men går det att älska en robot? Svårt att säga. Forskning visar att det finns starka kulturella tabun kring att medge att man upplever affektion och tillgivenhet inför teknik. Men nu har en forskargrupp vid Duisburg Essen-universitetet Tyskland genomfört en studie som visar att robotar i alla fall väcker någon form av känslor som kan jämföras med det vi känner inför människor. Dinosaurieroboten Pleo är tänkt som en leksak och beter sig på ett sätt som vi uppfattar som naturalistiskt (i den mån vi vet hur en babydinosaurie betedde sig). Pleo svarar på stimuli, visar att den tycker om att bli klappad och reagerar negativt om man slår den eller drar den i svansen. Försökspersonerna i den tyska studien fick se en filmsekvens där Pleo plågades samtidigt som deras hjärnor skannades. Socialpsykologen Astrid Rosenthal von der Pütten är en av forskarna. – Försökspersonernas hjärnor uppvisade samma aktivitet när de såg roboten plågas som när en människa fara illa. Det förvånade oss mycket. När vi visade en film där en grön låda utsattes för samma behandling så väckte inga sådana reaktioner hon försökspersonerna. Men studierna visar bara att det skedde en tillfällig aktivering av känslor. Än så länge vet man ingenting om de långsiktiga känslomässiga effekterna. Studien har replikerats och resultaten är tydliga. Framöver vill forskargruppen genomföra samma typ an studier med robotar som har mer människolika drag för att se om det blir någon skillnad. – Vi håller på att designa ett nytt experiment där roboten ska utsättas för sociala obehag, exempelvis uteslutning ur en grupp eller verbala tillmälen för att se hur det påverkar oss. Vi kommer också att titta på om umgänge med roboten över tid har någon påverkan. Men betyder det här att vi i framtiden kommer att leva med robotar som vi bygger relationer med och har känslor för på samma sätt som med människor och djur? Nej knappast, säger Astrid Rosentahl von der Pütten. – Även om vi knyter an till en robot så vet vi skillnaden på de relationer vi har med ett en robot och de vi har med människor. Vi har så många andra kognitiva funktioner i hjärnan som gör att vi skiljer på människa och maskin. Våra forskningsresultat underlättar när vi ska konstruera robotar som hjälper oss i vardagen, det innebär inte att vi i framtiden kommer att omge oss av robotar som ersätter våra relationer med vänner och familj.

Sök efter taggar
Följ oss
  • Twitter Social Ikon
  • Facebook Social Icon