”VI VET MER OM MÅNEN ÄN OM HAVSDJUPEN”

 


Emma Nohrén är marinbiolog på Havets hus i Lysekil. Hon är specialiserad på grunda marina mjukbottnar, men hennes stora intresse är djurarter, framför allt olika fiskar; vad de heter, hur de ser ut och lever.
–  Havet är en riktig utmaning, det är så lite som är undersökt, säger hon.



– Det allra vanligaste habitatet på jorden, alltså den mest förekommande levnadsplatsen, är lerslätter på två till fyra kilometers havsdjup. Men det är inte många människor som varit där nere. Jag skulle tro att vi vet mer om månen än vad vi vet om havsdjupen.
Haven är fulla av fantastiska och spektakulära fenomen; jättebläckfiskar, maneter och andra varelser. En del har observerats av männi­skor, en del har fångats på film.
– Jag förstår hur man förr i tiden kunde föreställa sig att det fanns havsmonster. Ta exempelvis sillkungen, säger Emma Nohrén.
Sillkungen är världens längsta benfisk. Den kan bli upp till elva meter lång och lever på 300 till 900 meters djup i oceanerna. Den har en lång, ormliknande kropp, en stor röd krona på huvudet och är extremt ovanlig.
– Kanske kommer myten om havsormar från observationer av sillkungen, tror Emma.
Ett annat mytologiserat fenomen är jättebläckfiskar. De är mycket sällsynta och vi har inte mycket kunskap om dem.
– Men en del av den kunskap vi har beror på att de är föda åt kaskelotvalar. När valarna fångar dem kämpar bläckfiskarna för sitt liv, det är verkligen giganternas kamp djupt nere i havet. Det är spår efter bläckfiskarnas sugkoppar, som vi kunnat observera på kaskelotvalar, som gör att vi vet att de kan bli minst 18 meter långa, kanske längre.
Emmas Nohréns förhållande till haven är speciellt.
– Vissa dyk är som att uppleva en annan värld, säger hon.
För några år sedan fick hon möjlighet att följa med naturfotografen Armin Mück på en resa till Azorerna där han skulle filma kaskeloter. Resan gick med båt över Nordatlanten. De seglade länge i kalla vatten. Men en dag, mitt ute på Atlanten, blev det plötsligt varmt.
– Vi hade längtat efter värmen och bestämde oss för att stanna och fridyka. Där och då förstod jag hur stort havet är. Jag simmade mitt i oceanen, med fyra kilometer vatten under mig, och hade ingen aning om vad som fanns i djupet.
– Vi fick se saker som jag bara hade läst om. Rätt som det var kom en sköldpadda simmande, och så en simkrabba. Vi såg stora stråk med plankton. Det var en riktig aha-upplevelse.

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Sök efter taggar
Följ oss
  • Twitter Social Ikon
  • Facebook Social Icon