EN LEVANDE HJÄRNA

 

Trettio år efter att PC Jersilds hjärnforskningsroman En levande själ skrevs blir den nu film. Utvecklingen inom neurovetenskapen gör berättelsen om en transplanterad hjärna som hålls vid liv aktuellare än någonsin. 

 

Som ung höll PC Jersild på att förlora sin bror i tbc. Det som slutligen räddade broderns liv var ett ingrepp, där den ena lungan opererades bort. I början på 1950-talet var det här en i högsta grad riskfylld och avancerad behandling som kom att fascinera PC.

Så till den grad att man såg till att 16-åringen fick vara med och titta när läkarna genomförde en liknande operation på en annan patient. 

- I familjen var alla imponerade av vad läkarvetenskapen kunde åstadkomma, och under många år var min plan att bli kirurg. Thoraxkirurg. 

 

Senare, under medicinstudierna fick han andra intressen och slutade som specialist i socialmedicin. Men minnet har följt med honom. 

– Men författare ville jag bli redan som barn, säger PC Jersild som hunnit fylla 78 år. Länge var jag dock osäker på om jag skulle kunna försörja mig på det.

 

I dag är han en av Sveriges mest lästa författare och har varit verksam i över ett halvt sekel. I En levande själ, romanen från 1980, möter vi en transplanterad hjärna i ett akvarium på ett forskningslaboratorium som håller monolog för läsaren. Hjärnan, som forskarna döpt till Ypsilon, efter den tjugonde bokstaven i det grekiska alfabetet, har fått behålla sitt ena öga med vidhängade muskulatur. Med hjälp av flera olika tekniker kan hjärnan kommunicera med omvärlden. Den blir vän med en försökshund och en labboratorieapa och förälskar sig i labbassistenten Emma. Och ständigt fantiserar Ypsilon om att fly, att ta sig bort från laboratoriet och leva vidare i världen, utan kropp. 

 

Nu har filmaren Henry Moore Selder gjort kortfilm av detta absurda upplägg. Filmen visas i SVT under januari.

Ypsilon har begränsade minnen av den individ han eller hon en gång var, men en intelligenskvot långt över en normal människa. Vem är jag? Vad är jag? Varför är jag här? frågar sig Ypsilon gång på gång? Existentiella funderingar som är tidlösa och allmänmänskliga. 

Livsåskådningsfrågor, debatterar PC Jersild, är inget endast förunnat troende. Själv växte han upp i ett kristet hem, men har varit ateist sedan tonåren. 

– Min far hade genomgått en religiös kris i ungdomen och blivit frireligiös, berättar PC. Han kom från en familj som efter att ha varit danska bönder, på en generation lyckats göra sig en liten förmögenhet inom textilindustrin. Men frikyrkan hade ingen hög status i dessa borgliga miljöer och väckelse sågs inte med positiva ögon...

 

Mamman å sin sida kom från skötsam arbetarklass och präglade den Jersildska familjen med sina höga bildningsideal.

– Mamma hade bara fått gå sex år i folkskola men var den mest belästa människa jag träffat. Hon hade tagit sig igenom världslitteraturen på egen hand.

 

Blandningen av rejäl arbetarklass och frikyrkomiljö med inslag av övre borgarklass gav honom en något udda social bakgrund. I hemmet diskuterades filosofi, religion och litteratur vid middagsbordet. Läsandet och skrivandet uppmuntrades. Samtidigt fanns en strävan mot något annat. 

– Det var tack vare min mamma jag upptäckte ”riktig” litteratur. Och redan i fjortonårsåldern märkte jag att jag även tyckte om att skriva historier själv. Det var ett sätt att överleva själsligt.

Men att kunna försörja sig på litteraturen var en avlägsen dröm och valet av läkaryrket var bland annat ett försök till en klassresa. Men även familjens egna erfarenheter av sjukdom spelade stor roll. 

 

– Med hjälp av en sorts magiskt tänkande föreställde jag mig att läkaryrket skulle kunna avhålla mig från sjukdom senare i livet, säger han. Jag vet att det låter urlöjligt, men det var så jag kände. 

 

Någon högprofilerad kirurg blev PC inte, eftersom han själv så småningom började anse att han inte var av rätta virket. Under utbildningens gång kom han istället att intressera sig allt mer för psykiatri som han tyckte låg närmare hans andra intresseområden, men halkade till sist in på socialmedicin. 

 

Parallellt med arbetet skrev PC, och 1960 debuterade han på Albert Bonniers förlag med novellsamlingen Räknelära. Sedan dess har det blivit över 40 böcker.

PC berättar att han aldrig vet var en historia ska sluta när han börjar skriva. Många gånger hamnar han i återvändsgränder och endast ett av fyra påbörjade projekt slutar som färdig bok. 

– Det gäller helt enkelt att hitta rätt historia, och många gånger trasslar det till sig på vägen och jag får ge upp. Men jag måste arbeta på det här viset, för om jag redan från början visste vad som händer från kapitel till kapitel så skulle jag bli uttråkad. Att hitta på efter hand stimulerar min kreativitet. 

 

PC förklarar hur skrivandet genom hela hans liv varit en livsnödvändighet. Under de år han arbetade parallellt som läkare och författare skrev han i sin bil.

– Jag gick upp tidigare varje morgon och parkerade min bil i Hagaparken där jag skrev en timme innan jag åkte till mitt arbete. 

 

Till Huddinge sjukhus kom PC Jersild 1974, när han planerade romanen Babels hus. Här undervisade han i socialmedicin, ett lågstatusämne som studenterna skolkade från. PC och hans kolleger bestämde sig då att utforma kursen som seminarier och skickade ut studenterna att besöka sjukhusets olika avdelningar och därefter lämna in rapporter.

– Ingen hade tidigare intresserat sig för vad som verkligen pågick på ett stort sjukhus. Men det var intressanta rapporter jag fick in. De här berättelserna kunde jag sedan använda när jag skrev Babels hus

 

När romanen kom ut drog den igång en jättelik debatt som svensk sjukvårdspolitik. Babels hus beskrev ett sjukhus som bedrivs i industriellt format, med avsaknad av värme, empati och vårdetik. 

– Då var det många läkare som blev sura på mig. Men det gick ju över så småningom. Annars har jag aldrig märkt några motsättningar mellan läkaryrket och författaryrket. Snarare har dessa två yrken befruktat varandra, säger han. 

 

Men trots kritik mot den avhumanisering som han tycker sig sett inom delar av den svenska sjukvården är det ändå mycket som är bra. 

– Svensk sjukvård präglas av en mycket större vetenskaplighet och rationalism än i många andra länder. Vi hittar inte homeopati eller andra ovetenskapliga behandlingar inom den offentliga vården, som man till exempel kan göra i Tyskland. 

 

Och PC Jersilds ställningstaganden bygger på ett rationellt förhållningssätt och ett ständigt sökande efter sanningen. Det är en förutsättning för att världen ska bli bättre menar han. 

Men sanningen uppenbarar sin inte alltid, för i någon mån står vi i vägen för oss själva. 

- Kanske kommer vi aldrig i strikt filosofisk mening att finna den absoluta verkligheten eftersom våra sinnen korrumperar oss, tror han. Att vi är insydda i våra kroppar gör att vi aldrig kan förnimma den absoluta verkligheten, men förhoppningsvis vi kan enas om vad som är en rimlig uppfattning. 

 

Det är även därför han engagerat sig i frågor kring livsåskådning och vikten av att ett samhälle inte styrs av religiösa värderingar.

– Låter vi religiösa fördomar styra politiska beslut får vi ett samhälle som går bakåt. 

 

I En levande själ drivs forskningsprojektet med hjärnan Ypsilon av det privata företaget Biochine som arbetar med att utveckla rationellt tänkande superhjärnor som överträffar datortekniken vad gäller kapacitet. 

När den kom 1980 var den något så ovanligt som en svensk science fiction-roman. I dag har den gått till otaliga omtryck och blivit något av ett standardverk i svenskarnas bokhyllor. 

Det är en roman präglad av sin tids vetenskapliga diskurs. Neurovetenskapen hade gjort stora framsteg. Dagens medicinska och forskningsetiska regelverk var ännu inte konstituerat.

 

Upprinnelsen till boken var mycket märklig. PC Jersild arbetade under en period tillsammans med filmaren Jan Troell. De två hade för vana att berätta om sina drömmar för varandra. 

– En natt hade jag drömt om en ljusgul klump som låg och flöt i en storts grönaktig vätska och detta berättade jag om för Jan. Han, som var fotograf och en bildmänniska, såg detta för in inre syn och gick igång direkt. Tyckte att jag borde göra något av det. Vi satt och pratade om det, och så småningom kom jag på att det nog var en hjärna som låg och simmade där i vatten. 

 

PC lät projektet ligga och vila under ett par år, men 1979 tog han itu med skrivande, utan att ha någon aning om var berättelsen skulle ta honom. 

Vid den här tiden hade hjärnforskningen börjat ta fart. Tidningen Scientific American hade nyligen kommit ut med ett temanummer om hjärnan och PC började läsa på. Bland annat hade man upptäckt att de båda hjärnhalvorna fungerade lite olika. Detta intresserade honom. 

– Högerhalvan menade man, var intuitiv och kreativ. Den vänstra halvan ansågs kalkylerande och analytisk. Det här drog man ganska långtgående slutsatser av, man kallade den vänstra för den ”kvinnliga halvan” och den högra för den ”manliga”. Detta gjorde jag till en av motorerna i berättelsen. 

 

Temat med hjärnan i skålen återkommer ofta inom science fiction-litteratur och film. Men det var ingenting PC tog ställning till, eller ens visste särskilt mycket om när han skrev boken. I stället utgick han från sina egna fantasier. 

En levande själ skrev sig nästan själv. Historien krånglade aldrig medan jag arbetade med den, det var nog för att den passade min typ av fantasi.

 

Inte heller det faktum att det förmodligen är svårt, eller rent av omöjligt att få en hjärna att överleva och fungera utanför sin kropp tog han hänsyn till. 

Generellt tycker PC att romanförfattare lägger ner för mycket tid på research. 

– Många samlar på sig alldeles för mycket fakta innan de börjar skriva. Jag gör tvärtom. Ja, förutom när det gällde Babels hus. Jag börjar skriva och kollar fakta först efteråt. Risken att man ska hamna i en återvändsgränd är ganska liten, tycker jag. 

 

I En levande själ ville han skriva om människans existentiella förutsättningar, diskutera vad en människa egentligen är. PC Jerslid berättar att han tycker om att röra sig i gränslandet mellan religion, medicin och filosofi. 

– Jag är uppvuxen i ett religiöst hem där man väldigt tydligt skilde mellan kropp och ande, där kroppen ruttnar när vi dör medan ”jaget” eller själen går vidare. Själv blev jag ju ateist när jag var 14 år, läste mycket filosofi och har med åren kommit att inta en väldigt rationell livssyn. 

 

Men en fråga som PC debatterat och framhållit som debattör är att en ateistisk livssyn inte automatiskt leder till ett ointresse för livsåskådningsfrågor och detta är ett av de teman som han ventilerar i En levade själ.

– Jag tror att alla har svårt att föreställa sig själv som död och det gäller även mig. Den här typen av fantasier, att hjärnan kan leva vidare trots att kroppen är borta får mig att må lite bättre. På det hela taget är jag väldigt intresserad av berättelser om livet efter döden, trots att jag inte tror på dem. Jag tycker om att ha de här fantasierna. 

 

PC tror inte att boken sett mycket annorlunda ut om den kommit till i dag. Att kunskapen om hjärnan är större påverkar egentligen inte de grundläggande frågorna i boken. 

– Det stora mysteriet, det som fascinerar mig, är hur och varför vi kan ha ett medvetande i hjärnan, hur elektricitet och kemiska substanser kan resultera i en känsla av ”jag”. 

 

Inom medvetandeforskningen, som är ett tvärvetenskapligt område med förankringar inom allt från filosofi och teologi till psykologi och neurobiologi, diskuteras dessa frågar i dag allt mer livligt. Är vårt medvetande endast en produkt av neuroner som far hit och dit? Och fyller medvetandet verkligen någon funktion? 

– Under många århundraden trodde man att kroppen och själen var skilda åt, men att de förenades i tallkottkörteln, allt enligt Cartesius. Men i dag vet vi att det inte finns något jag-centra, det vi upplever som jaget är en massa olika saker i hjärnan som samverkar. 

 

En annan grundläggande fråga i En levande själ är hur mycket kropp vi behöver för att vara människa. Är kroppen bara ett transportsystem för att hålla hjärnan igång? PC Jersild menar att jaget trots allt sitter i hjärnan och inte i kroppen. 

– Jag kommer fortfarande att ha samma grundläggande personlighet även om jag inte hade en kropp, utan låg där i akvariet. Hela upplevelsen av oss själva sker ju i hjärnan. Det vet vi ju bland annat genom det märkvärdiga fenomen som kallas fantomkänslor. 

 

Nyligen kom PC Jerslid ut med en novell på förlaget Novellix, men någon ny roman arbetar han inte på. I stället försöker han inrätta sig i sitt liv som pensionär där han faktiskt inte måste skriva varje dag eller planera romanprojekt för regelbunden utgivning. 

– Ska jag skriva något mer så ska det vara något som verkligen kommer till mig, inget jag behöver sitta och fundera ut för att jag inte publicerat mig på två år. Jag måste lära mig att inte vara en skrivande människa.

 

Det finns en hel del författare som blir sämre med åren och PC menar att det är en stor utmaning att förstå när det är dags att sluta skriva. 

Han arbetar med att lära sig att ta en dag i taget. 

– En roman tar ju mellan ett och fyra år att skriva och jag kan ju bli sjuk i morgon. Jag kan inte ha de här långsiktiga planerna lägre. 

Det är klart att det hade varit roligare om han var yngre, tycker han, men ålderdomen är inte så farlig som han en gång trodde. Nej, snarare för den med sig en hel del fördelar. 

 

– Det är på sätt och vis lättare nu, för som pensionär kan jag skruva ner på ambitionerna, jag behöver inte bli så förbannad, och jag har inga krav på mig att förändra världen. Jag kan luta mig tillbaka och behöver inte heller hålla på och fundera på min identitet för allt det här är avklarat. 

 

PC hoppas på att få dö på ett sätt som innebär så lite smärta som möjligt för honom och hans anhöriga. 

Men om möjligheten att låta hjärnan leva vidare skulle du ta den?

– Jag vill inte bli hur gammal som helst, egentligen kan jag inte svara på den frågan eftersom vi inte är där än. Men jag tycker om att tänka på det som en fantasi. 

 

 

OM FILMEN

Filmaren Henry Moore Selder har alltid varit intresserad av science fiction. Som barn fanns boken En levande själ i föräldrars bokhylla och själv läste han den i tolvårsåldern. 

– Sedan har jag återkommit till boken då och då, berättar han. 

 

När SVT utlyste utlyste ett stipendium för kortfilm med temat samtiden.nu dök historien upp hos honom. 

– Boken har 30 år på nacken, men i dag har temat ökad aktualitet, säger han. Det pågår till exempel forskningsprojekt där man försöker rekonstruera en mänsklig hjärna genom dataprogram. Vad händer om man i samband med detta också skapar någon form av medvetande? Hur kommer det här medvetandet att förhålla sig till människor eller det faktum att det är framställt på artificiell väg? 

 

Inom science fiction finns det en sorts stereotyp av en levande hjärna i en glasburk, men inom populärkulturen är hjärnan i burken oftast ond och alienerande.

Den stora utmaningen med att filmatisera En levande själ var att berätta historien ur hjärnans perspektiv, att få fram det mänskliga och få betraktaren att identifiera sig med Ypsilon. 

– Det finns något allmänmänskligt i Ypsilons sökande efter ett jag. Boken framställer dessutom detta på ett väldigt rakt och osentimentalt sätt och det tilltalet vill jag förvalta i filmen. 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Sök efter taggar
Följ oss
  • Twitter Social Ikon
  • Facebook Social Icon