VI BEHÖVER ÖVNING FÖR ATT TA OSS IGENOM KRISER

 

Kris, sorg, trauma. Hur påverkas vi av tunga händelser? Många klarar sig faktiskt förhållandevis väl, medan några utvecklar svårare krisreaktioner. Modern forskning förklarar varför vissa drabbas hårdare och slår hål på myten om det helande samtalet.
 

Christina Fischler är psykolog med kbt-inriktning och arbetar med människor och krisreaktioner.
– Det går inte att sörja "fel", säger hon. Länge menade många att en normal krisreaktion såg ungefär likadan ut hos de flesta människor. Att den som inte reagerade som förväntat i stället riskerade att utveckla försenade krisreaktioner.

 

Christina Fischler, tidigare universitetsadjunkt vid Karolinska institutet, berättar om hur senare års forskning bidragit till att förändra bilden av kris och krisreaktioner.

– I dag vet man att krisreaktioner kan se mycket olika ut: både starka och svaga reaktioner är normala. Man vet också att det inte finns någon standardintervention, alltså insats, som kommer att förhindra att den drabbade utvecklar posttraumatiskt stressyndrom, ptsd.

 

En kris är en händelse som du drabbas av, men som du inte kan hantera med dina vanliga förhållningssätt, tankar och verktyg.

Personliga egenskaper, tidigare erfarenheter liksom vilken roll man hade under själva händelsen spelar in för hur man reagerar. Känsla av hjälplöshet och brist på kontroll påverkar ofta negativt. Men inte alltid.

– I mitt arbete träffar jag männi­skor som överlevde Förintelsen och upplevde fruktansvärda saker, men som faktiskt kunnat skapa sig ett välfungerande liv och mår ganska bra. Men jag har också träffat människor som upplevt några sekunder av svår rädsla i samband med en olycka och utvecklat ptsd.

 

Mycket svåra krisreaktioner, som ptsd, kan utlösas om den drabbade hotas till livet, blir extremt rädd och tror att han eller hon ska dö. Men även att bevittna hur andra skadas eller dödas, eller att se en anhörig hotas till livet skapar ofta svårt lidande. På senare år har man också förstått att man kan drabbas av ptsd genom att få en hemsk händelse återberättad, exempelvis hur en anhörig mördats.

– Vi ska inte låsa oss, säger Christina Fischler. Komplexiteten kring trauman är stor. Och vi vet att även sorg kan ha den här typen av traumatiserande effekt på vissa människor.

Men i människan finns också en stark "psykologisk" överlevnadsinstinkt. För även om svåra händelser kan orsaka långvarigt psykiskt lidande klarar många av att återgå till ett normalt liv.

Inom psykologin talar man om resilience, eller motståndskraft. Det är en individs förmåga att komma igen efter en kris, förmågan till anpassning efter en svår händelse. Vad som skapar hög resilience är inte helt utrett.

 

– Vi vet inte om det är en medfödd egenskap eller om det går att lära ut. Men vi vet att personer som är emotionellt flexibla, som mitt i en svår sorg kan ändra känsloläge en stund och skratta åt något roligt ofta har högre resilience. Vi vet också att självtillit, alltså tron på den egna förmågan att hantera situationen, är viktig, liksom känsla av kontroll och god problemlösningsförmåga.

Att kunna skapa mening av det som skett bidrar också till hög resilience. I studier efter tsunamin finns exempel på hur tro och existentiella insikter, liksom känslan av mening och en känsla av att ha kontakt med dem man förlorat, gjorde att livet blev lättare att hantera.

 

När vi hamnar i kris tillämpar vi det som kallas coping eller bemästringsstrategier.

– Coping är de olika strategier vi använder för att dämpa det obehagliga i en situation och skapa en känsla av balans och kontroll.

 

Det kan handla om att söka socialt stöd, be omgivningen om hjälp, att göra positiva omskrivningar av händelsen eller om konfrontation.

– I vissa fall kan också undvikande vara en strategi. Kanske förnekar man allvaret i det som hänt under en period för att på så sätt få lite tid att samla sig.

 

Andra strategier är rent destruktiva. Som att använda droger, alkohol eller att börja utsätta sig för fara genom att exempelvis köra fort och vårdslöst med bilen.

– Man kan säga att krisreaktioner är en process; de ändrar form över tid och det betyder också att behoven av hjälp ser olika ut beroende på hur lång tid som gått efter händelsen.
Ett missförstånd är att alla behöver prata. Christina Fischler talar om samtalets paradigm. En föreställning om att samtal är lösningen på alla psykiska svårigheter.

Den som vill prata om det som skett med nära och kära ska självklart göra det. Men ett samtal ska aldrig tvingas fram, eftersom det riskerar att störa återhämtningen.

 

Om sorgen blir patologisk, om bearbetningen inte sätter i gång av sig själv, då krävs samtal i form av psykologisk behandling. Regelrätt psykologisk behandling bör sättas in en till sex månader efter en händelse.

– Sorgen måste få finnas där, ta sina uttryck. Det är inte farligt att gråta, att må dåligt eller att tycka att livet är hopplöst efter en allvarlig händelse. Bearbetningen startar många gånger spontant hos människor. Och går man in för tidigt med psykologisk behandling så riskerar man att bryta de naturliga processer vi alla är rustade med.

 

Det är inte alltid som ptsd eller svåra krisreaktioner framkallas av en enskild händelse.

– För den som drabbas ytterligt hårt av en till synes mindre allvarlig händelse så finns det ofta något annat i bakgrunden, berättar Christina Fischler.

Man pratar om kumulativa trauman. Att leva under långvarig stress eller möta upprepade svåra händelser gör att de psykiska effekterna byggs upp efter hand.

 

Andra möter trauman varje dag utan att drabbas psykiskt. Exempelvis poliser, personal i sjukvården eller ambulanspersonal.

– Det finns många förklaringar till att de klarar sig bättre. Förmodligen finns en struktur kring dem som hjälper dem att hantera det de möter i tjänsten. Det kan också bero på selektion. De som söker sig till den här typen av yrken är kanske individer som i grund och botten har förmåga att hantera svårigheter. Det kan också handla om att de, genom att dagligen möta olika händelser, sakta bygger upp sitt motstånd och skaffar sig verktyg för att hantera det som är svårt.

 

Och lite på samma sätt fungerar det med oss människor i allmänhet. Vi måste öva oss på olika saker, bland annat att hantera svårigheter. Här kan trygghet och anknytning betyda mycket.

– Om vi har god anknytning till våra föräldrar eller vårdnadshavare lär vi oss också självtillit. Vi övar upp förmågan att veta att vi inte dör av allt som är farligt.

Forskare menar att det kan finnas ett samband mellan förmågan att hantera svårigheter i livet och en trygg anknytning till föräldrar. Men det behöver inte betyda att man måste ha en trygg anknytning för att kunna hantera svårigheter, inte heller att den som lätt hamnar i kris har haft en mindre trygg anknytning.

 

Nu befinner vi oss i ett paradigmskifte vad gäller kunskapen om hur vi hanterar människor i kris, menar Christina Fischler. Man börjar förstå hur komplex traumapsykologin är.

– Vi behöver individanpassa behandlingarna mer. Det finns två grupper som utmärker sig vad gäller omgivningens bemötande. Den ena gruppen är de som har behov av professionellt stöd under lång tid. Där reagerar ofta omgivningen med att tycka att de "ska komma igen" och "skärpa till sig ". Detta går naturligtvis inte.

 

– Den andra gruppen är de som inte har så stora svårigheter efter ett trauma trots att de kanske mist en anhörig eller själva blivit skadade. Där reagerar ofta omgivningen med att pressa dem att gå i terapi för "gör du inte det så kan du bli sjuk" eller "skjuter du upp det så blir det värre senare". I dag vet vi att detta inte är en självklar sanning.

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Sök efter taggar
Följ oss
  • Twitter Social Ikon
  • Facebook Social Icon