OFTA RÄCKER VANLIG MEDMÄNSKLIGHET

 

Praktisk hjälp, socialt stöd och vanlig medmänsklighet. Det räcker många gånger för att hjälpa en människa i kris. Påtvingade samtal stjälper mer än hjälper. Men ny kunskap har svårt att få fäste.

 

Synen på kriser och krisreaktioner håller på att förändras. I dag vet man att reaktionerna kan variera väldigt mycket mellan individer, och även att behovet av stöd varierar.

Sara Hedrenius arbetar som sakkunnig i krisstöd vid Svenska röda korset. Hon har kämpat länge för att sprida ny och viktig kunskap om krisbemötande.

 

– Att hjälpa människor som drabbats av kris eller katastrof handlar inte om att skicka ut ett gäng psykologer som ska ta hand om själen, medan läkarna tar hand om det brutna benet, säger hon. Krisstöd ska ges av den insatspersonal som finns på plats när människor drabbas, därför behöver vi utbilda poliser, sjuksköterskor, kuratorer, läkare, ambulanspersonal och andra samhällsfunktioner i professionellt krisstöd.

 

Det senaste året har det lossnat lite, tycker hon. Till hösten blir den kurs i krisstöd som Sara Hedrenius arbetar med obligatorisk på Röda korsets sjuksköterskeutbildning. Nu hoppas hon och många med henne att man ska kunna fortsätta med att utbilda andra grupper.

 

I dag vet man att professionellt krisstöd bör handla om att hjälpa människor att ta till vara den inbyggda motståndskraft de redan bär med sig för att hantera svårigheter. Det sker bäst genom att förmedla praktiskt och socialt stöd.

– Initialt handlar det om att sänka den akuta stressnivån som uppstår vid en allvarlig händelse. Den drabbade behöver inte i första hand en kurator eller en terapeut, utan någon som kan hjälpa till att sätta personen i säkerhet, skaffa fram en filt eller kontakta de anhöriga.

Tidigare ägnade man sig ofta åt så kallad debriefing. Kort inpå händelsen fick den drabbade gå igenom det som skett genom att man systematiskt ställde frågor, och även försökte återkalla minnen av dofter, syner och upplevelser.

 

– I dag vet vi att debriefing inte hjälper i läkningsprocessen och att det i värsta fall kan vara skadligt. Vid debriefing riskerar man att minnena blir starkare och mer påtagliga, vilket ökar risken för posttraumatisk stress.

 

Röda korset arbetar utifrån en manual som kallas Psykologisk första hjälpen. Den är en sammanställning, ett så kallat konsensusdokument, där man samlat den nyare kunskapen om traumapsykologi och krisbemötande. Grundtanken i manualen, och det som senare års forskning visar, är att krisreaktioner ser väldigt olika ut och kan vara alltifrån knappt mätbara till väldigt påtagliga. Behoven av stöd och hjälp ser också mycket olika ut.
 

Sara Hedrenius, som själv överlevde Estoniakatastrofen, kom i kontakt med Psykologisk första hjälpen när hon arbetade med att hjälpa personer i Sverige som drabbats av tsunamin i Sydostasien. Då hade hon länge letat efter material som kunde användas som underlag för utbildningar i praktiskt krisstöd och som stödde sig på uppdaterad forskning.

– Många har varit tveksamma till Psykologisk första hjälpen för att det verkar för enkelt. Men det är en missuppfattning att det inte behövs fördjupad kunskap för att skapa enkla principer.

 

Det sociala stödet kan förmedlas på många sätt, men en viktig insats kan vara att samordna stödgrupper där drabbade kan möta människor med liknande erfarenheter. De blir en länk mellan det hemska som hänt och vardagslivet.

– Som katastrofdrabbad känner man sig ofta väldigt annorlunda. I stödgrupperna får man träffa and­ra som delar ens erfarenheter. Man ser att andra klarar av att genomleva kriser och det påverkar återhämtningen positivt. Här får de drabbade också möjlighet att utbyta praktiska råd, kanske kring försäkringar eller identifikation av döda anhöriga.

 

Ledarna är från Röda korset och har till uppgift att se till att det finns en positiv dynamik i stödgrupperna, att deltagarna fokuserar på det som är här och nu och inte fastnar i ältande.
På Röda korset har man utvecklat modeller för hur deltagarna ska kunna berätta för de andra vad de varit med om, utan att berättelserna tar över fullständigt.

– För de allra flesta är det inte lugnande att i ett initialt skede i detalj berätta vad de varit med om, inte heller att lyssna på andra. Det kommer att upprätthålla stressnivån, inte bryta den. Och poängen med modern krishantering är att bryta de initiala stressreaktionerna, att personen ska känna att den traumatiska händelsen är avslutad och att hon eller han nu är i trygghet.

 

Men många gånger har den nya kunskapen om krishantering och sorg missbrukats. Ibland möter man uppfattningen att ”samtal” är helt ute. Så är det naturligtvis inte, påpekar Sara Hedrenius.

– Det får aldrig bli svart eller vitt. Visst finns det individer som vill och kan prata. Dessutom förändras behoven på sikt och i senare skeden behöver man kanske prata eller gå tillbaka till platsen där det hemska hände.

 

Sara Hedrenius arbetar hårt för att öka kunskapen om krisbemötande hos kommuner, landsting, organisationer och företag. I september kommer boken ”Krisstöd vid olyckor”, katastrofer och svåra händelser som hon skrivit tillsammans med Sara Johansson. Boken handlar främst om modern kristeori och vad som stärker människors motståndskraft före, under och efter en svår händelse.

 

Modern forskning visar vikten av att drabbade följs upp över tid. Man använder begreppet ”watchful waiting” som handlar om att inte störa den naturliga återhämtningen med interventioner. Det får dock inte tolkas som att man inte ska erbjudas någon hjälp alls. För många kan det till exempel vara lugnande att få information om vanliga stressreaktioner och om hur man kan hantera dessa, medan andra inte vill tala om det alls och väljer andra aktiviteter som lugnar och skänker dem trygghet. Modernt krisstöd handlar om generella principer som inte skadar och som reducerar stress och främjar återhämtning.

 

Sara Hedrenius hoppas att det går att införa kontaktpersoner hos kommunerna. Någon som kan följa upp och vid behov guida personen till utvidgat stöd eller behandling om det behövs, inte bara i den akuta fasen.

Forskning från bland annat Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri visar också att det är viktigt att stödja anhöriga till den drabbade.

– Den spontana återhämtningen sker oftast bäst när den drabbade befinner sig i sin normala miljö och är tillsammans med sina anhöriga. De allra flesta behöver faktiskt inte behandling, men nästan alla behöver stöd, säger Sara Hedrenius.

 

Tvinga inte någon till samtal

Vid en stark stressreaktion kommer våra känslor att befinna sig i det område i hjärnan som heter amygdala. Amygdala har ingen förmåga att strukturera eller organisera känslorna. För att stressreaktionen ska avta krävs att aktiviteten i den ”kaotiska” amygdala regleras ner och att minnena struktureras via de mer organiserande delarna av hjärnan: frontalloben och hippocampus.

 

Genom att i ett tidigt skede försöka förmå en person som inte vill det att prata om händelsen upprätthålls den höga aktiviteten i amygdala. I stället för att den drabbade kan skapa en förståelse av det som skett och därmed bearbeta det, kan han eller hon få en mängd oorganiserade minnen som återkommer i form av så kallade flashbacks.

 

Vid exempelvis behandling av posttraumatiskt stressyndrom så talar man om det som hänt, men under lugna, organiserade former, med en speciell metodik. Då kommer samtalen att hjälpa till att strukturera upp minnena, och bidrar inte till att öka aktiviteten i amygdala. Tvinga aldrig någon att prata.

 

FAKTA

Psykologisk första hjälpen togs fram av ett antal amerikanska myndigheter och organisationer som ett sätt att samla den senaste kunskapen och skapa tydliga instruktioner för hur vi bör bemöta och ta hand om männi­skor i kris. För den svenska utgåvan av dokumentet svarar Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri.

 

I en akut kris bör hjälpen i första hand syfta till att stabilisera situationen för de drabbade. Beteendevetaren och traumaforskaren Stevan Hobfoll har formulerat fem grundprinciper.

 

1 Förstärk den drabbades känsla av säkerhet och trygghet.

2 Bidra till att lugna.

3 Stärk känslan av självtillit och tillit till samhällets förmåga.

4 Stärk känslan av samhörighet med andra drabbade och närstående.

5 Stärk de drabbades känsla av hopp.

 

Genom psykosocialt stöd hjälper man den drabbade att aktivera sin egen motståndskraft.

Insatser ska framför allt stödja drabbade i deras normaliseringsprocess.

Användarinstruktionerna för Psykologisk första hjälpen finns hos Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri: www.katastrofpsykiatri.uu.se

Socialstyrelsens rapport Krisstöd vid allvarlig händelse (2008) är en expertsammanställning baserad på senare års forskning. Rapporten finns att ladda ner på: www.socialstyrelsen.se

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Sök efter taggar
Följ oss
  • Twitter Social Ikon
  • Facebook Social Icon