TEKNIKEN SOM SKRÄMMER

 

År  2015 åtalades den 23-åriga amerikanskan Andrea Mears för misshandel. På ett friluftsområde i staden Madison, Connecticut hade hon kastat sig över en sjuttonårige pojke, slitit söder hans kläder och försökt knäcka hans näsa. Alltsammans fångades på film. 

 

Vad var det som fick henne så arg? Jo, en drönare. Genom att flyga sin radiostyrda och kameraförsedda quadrocopter filmade han landskapet. 

 

Det här fallet är inte unikt. Flera gånger de senaste åren har pressen rapporterat om hur teknikanvändare attackerats av en uppretad omgivning. Vid ett par tillfällen har attackerna filmats och blivit virala på nätet. 

 

Särskilt farligt tycks bärare av så kallade Google Glass leva. Google Glass är en liten dator som bärs som glasögon och som styrs med hjälp av röstigenkänning och beröring. 

Redan vid lanseringen 2014 väckte Google Glass en hel del löje. Mer än något annat högteknologiskt objekt från det senaste decenniet har de kommit att representera en glättig och oreflekterad teknikoptimism utan inslag av kritiskt tänkande, vilket inte gillas av alla. 

Men det som väckt omgivningens impuls till attack är framför allt den kamera som är fäst på Google Glass skalm och som kan filma allt det bäraren ser. (Något filmerna vittnar om.)

 

I balansen mellan personlig integritet och den effektivisering av vardagsnära behov som vi har i vårt samhälle så säger sig många användare vara skeptiska mot tekniken. Det visar KTH-forskaren Misse Westers projekt Assessing public acceptance of privacy-invasive ICT solutions. Syftet med projektet var att skaffa ökad kunskap om hur människor ser på personlig integritet och olika former av övervakningsteknik - allt från insamling av surfbeteende och personliga data till kameraövervakning. 

- Våra undersökningar visade att tekniken skapar en känsla av kontrollförlust, säger Misse Wester. Tekniken upplevs som riskabel och tilliten till de aktörer som samlar in informationen är låg, speciellt om insamlingen görs med kommersiella ändamål. 

 

Framförallt upplevs teknik, vars ursprungliga syfte egentligen inte är övervakning men som ändå används till det, exempelvis mobilpositionering och e-postövervakning som kränkande. 

Sedan början av 2000-talet har gruppen skeptiska teknikanvändare som ogärna lämnar ifrån personlig sig information via digitala plattformar ökat med åtta procent. Men det är stor skillnad på vad människor säger sig ha för inställning och hur de sedan agerar. 

- Undersökningen visar likaledes att kunskapen om hur olika teknologier fungerar och vilka regelverk som omger dem är låg, men samtidigt som människor misstror tekniken så gör de inte särskilt mycket för att skydda sin personliga information, säger Misse Wester. 

 

Det som kallas för antitech-rörelsen uppstod i San Francisco kring 2014. Till en början var rörelsen en reaktion på hur teknikindustrin, med gigantiska företag som Facebook och Yahoo i spetsen, påverkade allt från demografi till ekonomi i norra Kalifornien. Hur stenrika teknikentreprenörer och välbetalda programmerare helt enkelt hade tagit över staden och trängt undan medelklassen som inte har råd att bo kvar. Nu, ett par år senare, har rörelsen kommit att stå för ett teknikmotstånd i allmänhet och anti-Google demonstrationer har blivit ett vanligt inslag i San Fransiscos stadsbild. 

 

Men är den här negativa inställningen till teknik unik för vår egen tid? Nej, en tillbakablick visar att teknikutveckling väckt kritik även historiskt.  

I antikens mytologi kopplas teknologi, ingenjörskonst och vetenskapliga landvinningar samman med begrepp som hybris och apokalyps. 

 

Som i berättelsen om Ikaros. Han är son till uppfinnaren Daidalos som ger honom ett par vingar av vax. Under flygturen drabbas Ikaros av hybris. Han flyger för nära solen och när han vingar smälter av värmen störtar han i havet och dör. 

 

I en annan antik berättelse är det titanen Prometeus som straffas för sitt övermod. Guden Zeus har skapat människorna, men han är rädd att de ska försöka sätta sig upp mot honom. Han vill att de ska förbli obildade och primitiva så han förvägrar han dem elden. Men Prometeus älskar människorna och vill hjälpa dem till ett bättre och bekvämare liv. Han stjäl elden från Olympen och skänker den till människorna. Tilltaget gör Zeus så rasande att han dömer Prometeus till ett evigt straff. 

 

Sensmoralen är uppenbar. Tekniken och vetenskap leder till högmod och hybris. Att försöka sätta sig över liv och död är att gå emot Gud och det straffar sig.

 

Temat känner vi igen från mer samtida berättelser. Frankenstein eller den moderne Prometeus av Mary Shelley räknas som en av de allra tidigaste science fiction-romanerna. Den kom ut år 1818, just i den tid då både romantiken och upplysningen präglade kultur och samhällsliv. 

Handlingen är välkänd. Vetenskapsmannen Viktor Frankenstein bestämmer sig för att betvinga döden genom att skapa artificiellt liv. Experimentet misslyckas eftersom Frankenstein istället skapar ett monster. Alltsammans slutar i katastrof och massdöd. 

 

Romanen tillkom under influens av de nattliga samtal Mary Shelley förde med bland andra den romantiske poeten Lord Byron under en sommarvistelse i Schweiz sommaren 1816. 

Kritiken mot teknik och vetenskap kan många gånger fungera som ett ifrågasättande av det rationella tänkandet. Så såg i alla fall Lord Byron det hela. 

Byron var även en hängiven anhängare av de våldsamma ludditerna vars handlingar han såg som ett uppror mot tidens upplysningsideal och teknikoptimism.

 

Under några år på 1800-talet, i begynnelsen av den samhällsdanande industrialiseringen drog textilarbetare fram över England för att slå sönder vävstolar och fabriker. Maskinerna som effektiviserade textilproduktionen riskerade att göra hantverkarna arbetslösa. Utan jobb, ingen inkomst och ingen mat på bordet. 

 

Trots att forskare idag menar att det förmodligen inte var teknikutvecklingen i sig som drev ludditrörelsen (som för övrigt slutade i flera dödsdomar och deportationer till Englands kolonier) utan ett allmänt missnöje över arbetarnas situation så har ludditerna fått stå som modell för både organiserat och oorganiserat teknikmotstånd. 

 

Men går det att bunta samman en våldsam ilska över hur teknikindustrin lyckas omstrukturera en hel stad eller en svindlande skräck för mänsklighetens undergång med en stillsam skepsis mot övervakningsteknik eller irritation över mobiltelefonernas ständiga närvaro? För motståndet mot teknikutveckling och nya maskiner behöver inte uttryckas i våldsamheter. Minst lika ofta har det kommit till uttryck i en allmän moralpanik. 

 

Flera hundra år innan industrialiseringen, på 1400-talet väckte Gutenbergs nyuppfunna tryckpress en hel del oro. När munkarna inte längre behövde ägna sig åt det mödosamma arbetet med att skriva av biblar för hand fruktade ledande gudsmän att munkarna skulle bli lata och deras själar förtappade. Och i det feodala Europa var det inte alla som uppskattade hur tryckpressen bidrog till att sprida läs- och skrivkunnigheten och demokratiska idéer bland bönderna.

 

När den ångdrivna tryckpressen dök upp på 1800-talet utbröt en motsvarande moralpanik. Nu kom den nya tekniken att stå för det massproducerade, det vulgära. Så kallad penny press trycktes på billigt papper och spred sensationsjournalistik till arbetarklassen, något som ansågs urholka deras arbetsmoral. Samtidigt protesterade tryckeriarbetarna eftersom ångpressen var billig i drift och gjorde många av dem överflödiga på arbetsmarknaden.

 

Vi känner igen tankarna från en mer samtida debatt. I en uppmärksammad undersökning från 2013 kom forskare fram till att hela 47 procent av alla arbeten i USA inom en 20-årsperiod kan komma att ersättas av robotar, AI och automatisering. Massarbetslösheten som då uppstår hotar att rasera samhällsstruktur och global ekonomi. 

 

I Sverige följde Stiftelsen för strategisk forskning efter och lät ekonomen Stefan Fölster genomföra en liknande studie på den svenska arbetsmarknaden och här blev siffrorna ännu högre. I sin jakt på framsteg och utveckling håller människan på att göra sig själv överflödig. 

Andra har gått ännu längre i sina farhågor. För tänk om maskinerna inte bara tar våra jobb utan även förgör oss?

 

År 1863 publicerade den nyazeeländska tidningen The Press en artikel med rubriken Darwin among the Machines. 

 

1800-talet präglas bland annat av två stora genombrott: industrialiseringen och evolutionsläran. Influerad av det tankegods som följde på den då nyligen utgivna Om arternas uppkomst skrev författaren Samuel Butler hur maskinerna, likt växter och djur genomgår en sorts evolution. En konstant utveckling mot ett allt komplexare tillstånd skulle så småningom göra dem så intelligenta att de överträffade människan och helt enkelt förslavade henne. 

 

Tankarna lever kvar. Under det senaste året har det har blivit något av en trend att kända forskare och profiler inom teknikindustrin går ut och varnar för exponentiell teknikutveckling och artificiell intelligens. 

 

Utvecklingen av verklig, människoliknande AI skulle kunna leda till mänsklighetens undergång, menade Stephen Hawkins i en uppmärksammad BBC-intervju från 2014. Och på forskningsinstitutet Future of Life Institute i Boston har den svenska fysikprofessorn Max Tegmark samlat några av forskarvärldens största stjärnor för att gemensamt undersöka hur det går att dämpa de existentiella risker som utvecklingen av AI medför. Utgångspunkten för Tegmark och kompani är att teknikutvecklingen inte går att hejda, utan att vi måste lära oss hur vi ska hantera den så att den inte förgör oss. 

 

Stoppa utvecklingen helt ville däremot de så kallade neo-ludditerna under 80- och 90-talen. Enligt den teknik- och utvecklingskritiska rörelsen var teknik, forskning och utveckling helt enkelt farligt eftersom det sätter naturliga processer som evolutionen ur spel vilket så småningom leder till mänsklighetens undergång. Antitech-aktivisten och neo-ludditen Chellis Glendinning föreslog till och med att teknologier baserade bland annat på elektromagnetism, genetik och kemiteknik helt enkelt skulle förstöras och förbjudas och att de som uppfunnit dem skulle straffas. 

 

Men är det kanske inte rent av naturligt att människor reagerar med skepsis och förhåller sig avvaktande till nya företeelser?

Finn Arne Jörgensen är forskare i teknik- och vetenskapshistoria vid Umeå universitet.

- Mötet med nya teknologier representerar många gånger en sorts kontrollförlust, säger han. Vi har i alla tider delegerat olika former av kontroll till tekniken, men det här är en mödosam process som måste upprepas varje gång vi möter nya teknologier och det tar ett tag innan vi vågar lita på dem. 

 

I september publicerades Finn Arne Jörgensens artikel Why We Look at Cabin Porn? i den amerikanska tidskriften Duke University Press (2015).

Cabin porn är en internationell Internetföreteelse där människor publicerar bilder på stugor och hyttor, bilder som sedan konsumeras och kommenteras av andra via bloggar och sociala medier. 

 

Stugorna avbildas ensamma i naturen, fotona saknar både människor och infrastruktur. Vi ser inga vägar, inga elledningar eller tv-antenner. Vad är det här för ett fenomen?

- Cabin porn representerar en romantisk natursyn, säger Finn Arne Jörgensen. Stugorna i naturen symboliserar en orörd, ostörd plats dit många längtar. Tekniken som representerar kontrollförlust förblir dold i bilderna. 

 

Men teknik och natur är två begrepp som ständigt omförhandlas, som vi ger nya betydelser. 

I Norge är exempelvis "hyttekultur" - bruket att gå på tur och leva enkelt stugliv långt från civilisationen och mobilmaster en mycket uppskattad aktivitet. Idag ser många norrmän hyttelivet som en tradition med lång historia, som ett sätt att återgå till en mer ursprunglig tillvaro där tekniken inte styr våra liv. 

Men faktum är, att när hyttekulturen uppstod på 1800-talet var den en högst tekniktillvänd företeelse.

 

Den norske turistforening som bildades 1868 hade som mål att med hjälp av en mängd nya teknologier göra naturen mer framkomlig. 

Kartor, guideböcker, vägbyggen och framförallt byggandet av hytter var några av de metoder som skulle göra naturen tillgänglig för människor. 

 

Hytterna eller stugorna som idag representerar en romantisk natursyn var en gång symboler för infrastruktur och modern utveckling. 

- Det pågår en ständig förhandling om vad som får räknas till den autentiska naturen i förhållande till teknologin, menar Finn Arne Jörgensen. Men vi kan aldrig frigöra oss från tekniken, att vara människa är att vara en användare av teknik.

 

Men finns det någon samlande faktor kring fenomen som längtan till något ursprungligt, oro för mänsklighetens framtid, kravet på mobilfria zoner eller våldsam ilska mot Google? Jo, det är kritiken av den oreflekterade teknikutveckling vars samhällspåverkan vi inte kan greppa utan bara spekulera kring. 

 

Jerry Määttä är doktor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och forskar på science fiction. Det här är en film- och litteraturgenre som bemöts med ett konstant och möjligen växande intresse från fans och konsumenter. Men påfallande ofta är det ganska dystra och teknikkritiska skildringar vi möter. 

- Att skriva utopier är svårt, säger Jerry Määttä. Det är svårt att hitta en intressant dramaturgi. I dystopin är det mycket lättare att skapa underlag för de mellanmänskliga konflikter som gör berättelsen intressant.  

 

Ett vanligt tema inom science fiction är berättelser om apokalypsen - världens undergång. 

- Det tycks finnas ett ständigt behov av undergångsberättelser, säger Jerry Määttä. De apokalyptiska berättelserna kan fungera som ett sätt att bearbeta rädslor, en form av mental eller psykisk säkerhetsventil. Man föreställer sig det värsta för att vara mentalt beredd om det skulle hända. 

 

Men apokalypsen är mångfasetterad. Berättelserna är mörka på ytan men ofta finns det en ljusglimt. 

- Apokalypsen inom science fiction kan också vara en sorts katharsis. Ett sätt att skapa ett underlag för nyordning där det gamla förstörs och någonting nytt uppstår.

 

Men hjälp av en databas över de mest spridda verken på det apokalyptiska temat (både litteratur och film) har Jerry Määttä nu gjort en statistisk analys på hur jordens undergång har gått upp och ner i popularitet och under olika perioder. Och han har hittat mönster.

- Det tycks finnas en koppling mellan politik, ekonomi och den science fiction som produceras under en viss period, säger han. Det visar sig att många av de allra viktigaste apokalyptiska berättelserna producerats under perioder av allmän ångest, ekonomisk tillbakagång och social och politisk oro. 

 

Perioder som 30-talets depression eller 80-talets kalla krig har satt spår i produktionen och lämnat ett relativt sett stort antal verk efter sig, visar statistiken. Men under perioder av extrem kris, som exempelvis de båda världskrigen, liksom under politiskt stabila perioder tycks produktionen vara låg.

- 1990-talet var en lugn tid. Muren hade fallit och världen tycktes bli en fredligare plats. Under de här åren producerades förhållandevis få kanoniska verk med apokalypsen som tema. 

Ju befinner vi oss i kölvattnet av 9/11. Det senaste decenniet har vi upplevt miljöproblem, finanskriser och enorma migrationsströmmar och vi har fått lära oss begrepp som existentiell teknikutveckling, något som skulle kunna tänkas påverka floran av apokalyptiska berättelser. 

 

Både Jerry Määttä och Finn Arne Jörgensen menar att det inte går att säga så mycket om teknikrädslan i vår egen tid. Det är inte förrän i efterhand vi kan avgöra om exempelvis attackerna på Google Glass-användarna är representativa för vår samtid eller om det är händelser som fått oproportionerligt stor spridning på grund av sitt spektakulära innehåll. 

- Och det finns heller ingenting i själva tekniken och dess funktioner som determinerar hur vi kommer att se på den, om vi tar den till oss eller är skeptiska, säger Finn Arne Jörgensen. Vårt förhållande till tekniken är helt enkelt någonting vi hela tiden förhandlar om. 

 

Så hur kommer framtidens forskare att analysera vår tids teknikrädsla? Ja kanske kan de mäta det i antalet klassiska science fiction-filmer vi lämnar efter oss. 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Sök efter taggar
Följ oss
  • Twitter Social Ikon
  • Facebook Social Icon