TERAPI OMPROGRAMMERAR HJÄRNAN

 

Förståelsen av hjärnans plasticitet skapar nya möjligheter att behandla rädslominnen och ptsd.

 

Våra minnen är helt centrala för att vi ska kunna orientera oss i tillvaron. De hjälper oss bland annat att läsa av andra människor och att göra förutsägelser om framtiden. Men minnen kan också vara plågsamma, ja rent av handikappande. 

 

Ny kunskap om hjärnans minnesfunktioner kan hjälpa människor som drabbats av trauma eller posttraumatisk stress, ptsd

 

De senaste åren har förståelsen av hjärnan ökat enormt. Redan på 1960-talet föreslog neurologen Joseph Altman att även den vuxna hjärnan nybildar neuroner, alltså hjärnceller. Men det var inte förrän på 1990-talet som hans upptäckt blev allmänt erkänd. 

Kunskapen ledde till en revolution inom hjärnforskningen. Det var nu vi verkligen började förstå hur plastiskt hjärnan är. Hur väl den genom årmiljoner anpassats efter det mänskliga livets förutsättningar.

 

Neuroforskningen har satt frågor om medvetande och vår upplevelse av ett sammanhållet ”jag” på agendan. Själen, menar många forskare idag, är endast en illusion. Något som uppstått som genom evolutionen, som bidrar till människans behov av att koordinera det egna agerandet och att läsa av omvärlden. Och våra minnen spelar en viktig roll i den här ”jag-illusionen”.

 

År 2000 fick Eric Kandel Nobelpriset i medicin för sin upptäckt att långtidsminnen (till skillnad från korttidsminnen) skapar en strukturell, ja rent av fysisk förändring i hjärnan. Varje gång ett nytt minne lagras så ”programmeras” hjärnan om en aning. Med den här terminologin är det lätt att göra banala analogier mellan hjärnan och datorn, men till skillnad från en dator så förändras hjärnan ständigt. Framförallt så ändras styrkan i de synapser med vilka nervcellerna kommunicerar med varandra. 

 

Länge trodde forskare, inklusive Eric Kandel, att när ett minne väl förankrats i hjärnan så var det solitt och färdigt i sin struktur en gång för alla. Men, skulle det visa sig, så är det inte alls. 

Ett minne av en händelse innehåller en mängd olika aspekter, lagrade på olika ställen i hjärnan. Således hamnar känsloaspekten av minnet kanske i amygdala–den del av hjärnan som spelar roll för känslominnen, rädsla, skräck och larmberedskap, medan faktadelen av minnet ligger i tinningloben. 

 

Ett av de absolut viktigaste fynden under senare år gjordes av Karim Nader, professor i neuropsykologi vid McGill University. Han har visat att minnen inte alls konsolideras slutgiltigt. Nej, varje gång vi återkallar ett minne så förändras det. Under en tidsperiod (olkart hur lång) är det specifika minnet instabilt och också påverkbart. 

När minnet sedan återvänder in i ”bokhyllorna” så sker en proteinsyntetisering, en ”omprogrammering” av hjärnan på samma sätt som när ett minne lagras för första gången. Minnet har återkonsoliderats. 

 

Den här kunskapen har kommit att bli oerhört viktig för förståelsen om minnet. För hur tillförlitliga är våra hågkomster? Inte alls, menar många. 

Ett exempel är vittnespsykologi. Ett vittne som gång på gång återger sin berättelse kommer med tiden att ha skapat ett minne som kanske inte alls överensstämmer med den ursprungliga händelsen. 

Det här verkar ju väldigt opraktiskt. Och i ljuset av evolutionsforskningen kan man fråga sig vilken funktion den här typen av minnesinstabilitet fyller. 

 

Neurologen Pontus Wasling vid Göteborgs universitet är minnesforskare. Nyligen kom han ut med den populärvetenskapliga boken Minnet fram och tillbaka (Volante). Pontus Wasling menar att instabilitet är avgörande för att uppdatera minnena så att de är aktuella. De är också viktiga för vår jag-uppfattning.

-De formbara, mjuka minnena fyller en mycket viktig funktion, förklarar han. Hjärnan är expert på att hitta mönster, verkliga eller fabricerade. Att skapa sammanhang och fylla i logiska luckor. Instabiliteten är ett sätt att skapa en berättelse om ett rationellt sammanhängande ”jag”. Man tolkar om händelser så att det passar in i ens livsberättelse. På så sätt skapar man en logisk väg till den plats man för tillfället befinner sig på i livet. 

 

Kanske har de ständigt omformade minnena en rent självförbättrande funktion, tror han. 

- Om man ser tillbaka på sin livshistoria så tolkar man minnena utifrån sin nuvarande livssituation. Då och då måste det finnas en möjlighet att omtolka sina minnen. Det skapar en positiv självbild. I retrospekt framstår det som att man genomgår en utveckling, att åren gör en klokare.

 

Men det är inte alltid som omformandet och återkonsolideringen av minnen har positiva effekter. 

 

Pontus Wasling ger ett mycket konkret exempel på hur ett minne som är aktivt och därmed instabilt kan omformas och vilka effekter det kan få. 

En av hans studenter stod vid en bankomat för att ta ut pengar. Men samtidigt som hon skulle knappa in koden så bevittnade hon en bilkrasch. 

- I och med att hon plockat fram minnet där koden fanns så blev själva minnet instabilt och formbart. Men bilkraschen gjorde också att hon blev rädd och glömde koden. När minnet sedan återkonsoliderades hade själva siffrorna i koden raderats ur minnet. Hon kom aldrig mer ihåg koden till sitt bankomatkort. 

 

Den här händelsen illustrerar hur tokigt det kan bli när våra minnen omformas. Den säger även något om hur starkt påverkade minnen är av våra känslor, och att minnet kan spela en viktig roll när det handlar om kris, sorg och trauma. 

 

För någon gång i livet drabbas de flesta av oss av svåra upplevelser. Sorg, förlust och sjukdom är en del av tillvaron. Vissa drabbas också av olyckor, direkta hot mot det egna eller en anhörigs liv, våldtäkter, tortyr och annat fasansfullt. 

Hur vi människor reagerar på en svår händelse är mycket individuellt. En mängd faktorer så som genetik, tidigare livserfarenheter, händelsens karaktär och dess konsekvenser, och vilken hjälp individen fick efter händelsen spelar in. 

 

Människan har en enastående förmåga till självläkning. Akuta stressreaktioner så som panik, förvirring eller förnekelse är helt normalt, men när reaktionerna inte går över börjar man tala om patologiska stressreaktioner eller så kallad ptsd (posttraumatiskt stressyndrom). 

Effekten av trauman finns beskriven i litteraturen sedan långt tillbaka. Bland annat har Illiaden tolkats som en exposé över trauma, medan Odyssén ibland anses beskriva en Odysseus som lider av kronisk ptsd. Flera av Shakespeares verk behandlar traumatiserande händelser så som naturkatastrofer och sexuella övergrepp och dess efterverkningar på individer.

 

Senare exempel är Holden Caulfield, huvudperson i J.D Salingers Räddaren i nöden som sägs uppvisa klassiska symtom på ptsd. Men det var först på 1980-talet som ptsd blev en egen diagnos. 

 

Typiska symtom på traumatisk stress är undvikandebeteende, flashbacks, mardrömmar och ångest. En lukt, ett ljud eller en specifik situation kan trigga minnet så till den grad att den drabbade återupplever händelsen. Minnena kan också vara fragmentariska, kaotiska, svåra att återberätta eller bara oerhört skrämmande.

 

Länge ansåg man att människor som uppvisade svaga initiala reaktioner på en svår händelse riskerade att få svårare besvär på sikt. En strategi för att förhindra senare problem var förmå drabbade att berätta om det de varit med om, oavsett om de vill eller inte.

 

Men att tvinga någon att prata kan ha rent motsatt effekt. Hos dem som utvecklar ptsd har man visat att frontalloben, en del av hjärnan som används för beslutsfattande och strukturerat tänkande minskar sin aktivitet till förmån för amygdala, den del som samordnar känslominnen, och där aktiviteten är helt ostrukturerad. 

 

Vad man vill är istället att minska aktiviteten av osorterade känslominnen i amygdala. Men genom att systemiskt försöka återkalla minnet av den hemska händelsen så bibehålls den höga aktiviteten. 

 

Förr användes ofta debriefing direkt inpå en händelse för att förhindra att drabbade utvecklade ptsd.

 

Idag vet man att debriefing kan hämma den spontana återhämtningen och i värsta fall leda till en återtraumatisering. 

 

För att minska stressen behöver man istället få ner aktiviteten i amygdala och förhindra att minnena konsolideras där. Det här har Emliy Holmes, professor i psykiatri vid Oxford University tagit fasta på. I studier lät hon personer exponeras för potentiellt traumatiserande upplevelser (otäcka filmer) för att sedan låta dem spela dataspelet Tetris. Det visade sig att när försökspersonerna fokuserade på ett enkelt dataspel, utan känslomässigt engagemang så minskade aktiviteten i amygdala och de fick på sikt färre stressreaktioner och påträngande känslominnen.

 

Eftersom olika delar av ett minne lagras på olika ställen är det inte säkert att alla aspekter av minnet genomgår en förändring vid en återkonsolidering. 

Genom olika psykoterapeutiska metoder är det möjligt att bibehålla minnet men frikopplat det från de negativa känslorna, och kanske till och med ladda dem med positiva känslor. Den här kunskapen ligger till grund för nya effektiva metoder för att behandla psykiska besvär i samband med trauma. 

 

Ptsd leder ofta till undvikande av de situationer som framkallar de svåra känslominnena. Den som varit med om en bilolycka undviker kanske att åka bil. 

Vid traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, som är en vanlig behandling vid ptsd låter sig patienten exponeras för de situationer som framkallar ångesten. Ju fler gånger patienten sätter sig i en bil, utan att det sker en bilolycka, desto svagare blir kopplingen mellan bilåkning och livsfara. Detta kallas avbetingning eller utsläckning.

 

Men en annan metod som fått stort genomslag på senare år är EMDR - Eye Movement Desensitisation and Reprocessing. Om kbt i första hand arbetar med att släcka ut sambandet mellan en situation och en ångestframkallande känsla så handlar EMDR mer om att skapa förutsättningar för omtolkning av minnet med mer positiva eller åtminstone neutrala associationer.  

 

Kerstin Bergh Johannesson, klinisk psykolog vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri, Uppsala universitet är en av Sveriges främsta experter på EMDR. 

-Normalt när du grubblar på ett minne så förändras och bleknar det efter ett tag. Man säger att det ingår i en adaptiv process. Du kopplar det till andra minnen och erfarenheter, förstår det som skett genom att sätta det i ett sammanhang. Men det karaktäristiska för traumatiska minnen är att de stelnar, återkommer i samma form hela tiden, som att den analytiska kapaciteten har gått i baklås. 

 

Inför en EMDR-behandling får patienten först lära sig att hitta minnen som aktiverar goda och trygga känslor. Sedan går man in i det traumatiska minnet. Alla delar av hjärnan som var aktiva vid den svåra händelsen aktiveras i igen; tankarna, känslorna och det som hände i kroppen.

Vid själva EMDR-bearbetningen för terapeuten sitt finger upprepade gånger fram och tillbaka inför patientens ögon. Patienten följer rörelsen med blicken och får mellan gångerna berätta om associationer till minnet. 

- Bilaterala ögonrörelser stimulerar minnespaketet, säger Kerstin Bergh Johannesson. De delar av hjärnan som var aktiva vid själva händelsen blir aktiva igen och därmed instabila och möjliga att påverka. Genom att patienten får konfronteras med minnet och möjlighet att associera kring detta, så skapas förutsättningar att länka det till andra minnen och erfarenheter. Detta skapar en annan syn på sig själv i förhållande till vad man upplevt. Det ursprungliga ångestladdade minnet bleknar och resulterar i att patienten kan integrera upplevelsen i en mer positiv, adaptiv syn på sig själv. Men kan säga att det sker en kognitiv omstrukturering. Terapeuten och patienten jobbar med att omarbeta förståelsen av det som skett. 

 

EMDR anses vara lika effektiv som traumafokuserad kbt. Vad är det som sker i hjärnan när ögonen rör sig fram och tillbaka?

-Vid traumatiska minnen så påverkas många olika delar av hjärnan som har med kropp, motorik, tankar och känslor att göra. Men förmodligen så blir kommunikationen mellan hjärnans olika delar blockerad så att de högre mentala funktionerna inte får möjlighet att bearbeta det man varit med om. Kanske är det så att de bilaterala ögonrörelserna åstadkommer ett slags avslappnat tillstånd som bidrar till ökad kommunikation mellan olika delar av hjärnan. 

 

Göran Högberg, forskare i barn- och ungdomspsykiatri, menar att den nya kunskapen om hur minnen återkonsolideras på sikt kommer att förändra sättet att se på psykoterapi över huvud taget.

Just nu arbetar han och hans kolleger med ett forskningsprojekt vid BUP i Stockholm där de tittar på hur ungdomar med depression, självskadebeteede och svåra rädslominnen (ptsd) kan få hjälp genom en behandlingsform de kallar affektiv psykoterapi. 

-En deprimerad person har som regel svårigheter att hålla kvar de känslor som är goda eller positiva, samtidigt som det är svårt att släppa de negativa känslorna. I affektiv psykoterapi tränar sig ungdomarna att reglera sina känslor. 

Först får patienten, bland annat genom avslappningsövningar lära sig att hitta och hålla kvar sina goda och trygga känslor. Sedan går man in i det negativa minnet. Alla delar av hjärnan som var aktiva vid den hemska händelsen aktiveras igen; sinnesintrycken, känslorna i kroppen och handlingsimpulserna. Sedan skapar man en positiv fantasi av hur händelsen borde ha varit och går in i den upplevelsen. 

 

Metoden som Göran Högberg och hans kolleger utvecklat är, liksom traumafokuserad kbt och EMDR manualbaserad. Det betyder att alla steg i behandlingen finns beskrivna och att den går att lära ut och kvantifiera. Studien är inte klar men Göran Högberg menar att resultaten hittills är lovande. 

 

Mats Fredrikson, professor i neuropsykologi vid Uppsala universitet arbetar på grundforskningsnivå för att hitta sambandet mellan minnen och rädsla. I en serie studier försöker han ta reda på hur lång tid det tar från det att ett minne har återväckts till det återkonsolideras igen. 

Än är det långt kvar innan forskarna verkligen förstår alla de mekanismer som påverkar minnesinlagring. 

-Men det vi strävar efter är ju helt enkelt att förstå exakt vilka neurobiologiska mekanismer som spelar in. Jag vill försöka ta reda på vilka proteiner i amygdala som är inblandande när ett minne återkonsolideras. 

 

Ett problem med exponeringsterapi, som traumafokuserad kbt och delvis EMDR, är att svårigheterna kan återkomma, exempelvis om personen utsätts för stress. Andra problem är att en del traumatiska minnen är så pass fragmentariska att man inte kommer åt dem eller så komplexa att det inte går att avbetinga för alla situationer och saker i tillvaron som väcker ångesten. 

-Det jag vill undersöka är om man får mer bestående effekter av beteendeterapi eller exponeringsbehandligar. Jag vill veta om man kan sudda bort känslokomponenten från ett minne, koda om minnet direkt i amygdala, alltså känslominnesfunktionen, utan att behöva gå via de kognitiva funktionerna. 

 

Exempel på hur det här skulle kunna gå till är kbt-behandlingar där man vet exakt hur lång tid efter att ett minnet väckts till liv som exponering måste ske för att den ska bli maximalt effektiv. Andra möjligheter är att skapa effektiva kombinationer mellan beteendeterapier och läkemedel.

-Förhoppningsvis har vi i framtiden effektivare behandling som håller längre och ett bredare spektrum av behandlingar mot ptsd och rädslominnen som passar individer med olika behov och önskemål, avslutar Mats Fredriksson.

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Sök efter taggar
Följ oss
  • Twitter Social Ikon
  • Facebook Social Icon