CHIPPAD- DEN UPPKOPPLADE HJÄRNAN

 

Chip inopererade i huvudet. Förmågan att koppla ihop den mänskliga hjärnan med datorer, kunskapen om hur vi läser av hjärnans aktivitet med hjälp av chip och elektroder är en fantastisk möjlighet för många svårt sjuka människor. Men tekniken är också något som väcker rädsla, motstånd, som bidrar till att skapa skräckscenarier för framtiden. Ska vi vara rädda för den uppkopplade hjärnan?

Att behandla åkommor med elektricitet än ingen ny företeelse. Redan på romartiden användes elektriska fiskar som placerades på huvudet för att bota epilepsi och huvudvärk. I dag används invasiva, alltså inopererade elektroder regelmässigt för att hjälpa människor med olika funktionshinder och sjukdomar. Cochleaimplantat som kan skapa en sorts ”hörsel” för döva är klinisk standard och har opererats in på över 100 000 personer i hela världen.

Andra typer av hjärnimplantat används för så kallad deep brain stimulation, DBS. Elektroder avger elektriska impulser och stimulerar olika områden i hjärnan. Hittills har över 90 000 patienter med svår Parkinson återfått vissa förmågor med hjälp av DBS. Försök visar även att tekniken kan dämpa ångest och just nu pågår flera forskningsprojekt där man utvärderar om DBS kan vara ett sätt att hjälpa personer med tvångssyndrom.

Elektroderna som opereras in djupt i hjärnan kan antingen användas för att ge stimuli, som vid behandlingen av Parkinsons eller för att registrera aktiviteten i hjärnan. Genom att kartlägga de neurala mönstren och överföra dem till en dator går det att få personer som exempelvis har svåra skador på ryggmärgen och inte kan röra sina lemmar att med ”tankens kraft” styra en dator.
 
Men med den här tekniken följer också tankegods som inte går att placera in i forskningens vardagliga praktik. Idéer som handlar om vart teknikutvecklingen är på väg, om framtida applikationer, vad som händer när tekniken hamnar i fel händer och om mänsklighetens framtid.

Hjärnimplantaten kan också handla om människans önskan att övervinna sina egna tillkortakommanden. Inom den filosofiska rörelsen transhumanismen finns förhoppningen om den nya människan, hon vars brister och lidande kan botas med hjälp av en ansvarsfull integrering av människa och maskin. Kanske hoppas man på att en dag besegra människans svarta ok; döden.  

Men implantaten representerar också något annat. En svart framtidssyn där staten, militären eller de kommersiella företagen med hjälp av implantaten tar kontroll över den lilla människan och med dunkla syften styr hennes tankar och handlingar.

Den ”moderna” formen av experiment med hjärnimplantat startade redan på femtiotalet. Vid Tulane University i New Orleans fanns psykiatern Robert G Heath. Hans tidiga försök gick ut på att häva schizofrena tillstånd genom att stimulera olika delar i hjärnan med hjälp av de inopererade elektroderna.

En annan ”pionjär” var spanjoren José Delgado som var verksam i Spanien och vid Yale University i USA. Även Delgado försökte behandla patienter som led av schizofreni och epilepsi.
Men sjukdom var inte de enda incitamenten för de experiment och behandlingar Heath och Delgado utförde. Under de decennier de var verksamma kom experimenten att bli allt mer spekulativa. Bland annat intresserade de sig för hur man kunde påverka känslor som ilska, rädsla och sexuell lust.

Delgados kanske mest kända experiment, det så kallade tjurexperimentet som genomfördes 1963 i Cordoba i Spanien, väckte inte bara uppmärksamhet på grund av sin natur, utan var ett rent spektakel. En tjur hade försetts med hjärnelektroder. Delgado ställde sig i mitten av en tjurfäktningsarena, tjuren släpptes in och påbörjade en attack. När Delgado tryckte på en fjärrutlösare för elektroderna stannade plötsligt djuret.

Delgado själv ansåg att han hade påverkat tjurens aggressivitet, medan forskare idag tror att det fjärrutlösta implantatet påverkade dess motorik.

Många av de experiment som utfördes av Robert Heat och José Delgado anses i dag både oetiska och grymma. I slutet på 1960-talet och på 1970-talet började experimenten urarta och kom att präglas av idéer om hur man skulle kunna anpassa misshagliga personer och skapa bättre medborgare.

1971 kom boken Violence and the Brain. De båda läkarna och författarna Vernon Mark och Frank Ervin hade arbetat med både Delgado och Heath. I boken lanseras teorier om hur man med hjälp av implanterade chip eller neurokirurgi skulle kunna stävja våldsamma tendenser hos bland annat afroamerikaner som deltog i rasuppror och individer som ansågs ”onormala”.
Men nu började många reagera, boken utlöste en etikdebatt om hjärnimplantat, författarna och hela forskningen skandaliserades.
 
Idag finns det en levande etisk debatt kring medicinsk forskning och implantat, rädslan för att tekniken ska missbrukas är generellt sett liten här. Men tekniken som sådan, det vill säga att läsa av eller styra människans hjärna med hjälp av inopererade chip, liksom de tidiga experiment Delgado & Co ägnade sig åt är en given inspriationskälla för populärkultur och science fiction. De scenarier som utmålas är så gott som alltid dystopiska och svartsynta.

I den legendariska romanen Neuromancer (1984) av William Gibson används implantaten för att skapa soldater med bättre syn, minne och mer styrka. Här myntade Gibson begreppet the matrix som ligger till grund för en annan dystopisk skildring av den ”chippade” hjärnan. Matrix-filmerna skildrar hur implantaten används för att förslava hela mänskligheten.

Men den kanske mest spridda visionen av hur individers tankar och känslor tas i besittning hittar vi hos borgerna i Star Trek. Borgerna består av tillfångatagna populationer, som med hjälp och cybernetiska implantat införlivas i ett kollektivt medvetande som styrs av borgdrottningen. Borgernas övergripande mål är att införliva alla populationer i hela universum och skapa perfekta varelser.

Romanen The Terminal Man (1972) är direkt inspirerad av Delgados forskning. Boken handlar om experimentet med att kontrollera en mans våldstendenser med hjälp av hjärnimplantat. Experimentet utmynnar i fullständig tragik då mannen själv lär sig kontrollera implantatet och begår flera mord. Författaren Michel Crichton var själv student till Vernon Mark och Frank Ervin, författarna till Violence and the Brain.

Delgados och Heaths forskning, liksom de dystopiska skildringarna inom science fiction spelar säkerligen en viktig roll för uppkomsten av alla de konspirationsteorier som omger forskningen kring hjärnimplantat. Men fenomenet är äldre än så. Redan på 1790-talet ansåg engelsmannen James Tilly Matthews att han övervakades med hjälp av en pneumatisk eller tryckluftsdriven vävstol, den tidens stora tekniska landvinning.

I dag hittar vi åtskilliga sidor på nätet ägnade åt att avslöja ”mind control”; hemliga, internationella forskningsprojekt som går ut på att ta över den mänskliga hjärnan. Många är vittnesmålen från personer som säger sig ha blivit ofrivilligt ”chippade”. Förutom för att kartlägga människors tankar och liv, sägs implantaten också användas för att utsätta försökspersonerna för olika typer av ofta mycket plågsam stimuli i form av röster, kraftiga känslotillstånd och stark smärta.

De kontroversiella experiment som Delgado och Heath, med flera utförde var väldokumenterade och skedde öppet. Men visst finns det exempel på hemliga militära projekt där människor utsatts för diverse grymheter. Under 1950- och 60-talen genomförde CIA det ökända MK-ULTRA. Utan försökspersonernas vetskap testade man bland annat LSD och tortyrliknande psykologiska behandlingar på amerikanska soldater.

Anders Sandberg är doktor i datavetenskap och forskar vid Future for Humanity Insitiute vid Oxford University. Han menar att konspirationsteorierna hämtar inspiration från verkligheten men att själva teorierna, som de framställs, är helt och fullständigt orealistiska i dag.
– Vad gäller att övervaka ofrivilliga försökspersoner med hjälp av datachip så finns det flera problem. För det första är risken att personen i fråga hamnar i en medicinsk situation och att ”experimentet” därmed upptäcks alldeles för stor, säger han. Sen har vi ju det rent tekniska problemet att DBS och liknande inte går att dölja. Det är inte så lätt att i smyg operera in implantat i människors hjärnor utan att man noterar att någon sågat i kraniet.

Dessutom, menar Anders Sandberg, är det orimligt att hemliga mind control-projekt förekommer idag, helt enkelt därför att tekniken som beskrivs i rapporterna ännu inte existerar.
– Det känns lite problematiskt att anta att konspirationen har mycket bättre teknik än alla hjärnforskare. Särskilt som vi historiskt sett vet ungefär hur bra olika myndigheter och säkerhetstjänster har varit jämfört med den akademiska världen vid olika tidpunkter. I bästa fall, när det gäller kryptering, ligger de tio år före, men oftast en smula efter. Så det är inte troligt att de ligger decennier före neuroforskningen.

Men hur ser då verkligheten och forskningen ut i dag? Visst finns det militära intressen i utvecklandet av implantat i hjärnan, det är knappast någon hemlighet. Att utveckla så kallade exoskelett som är kopplade till olika hjärnfunktioner skulle kunna skapa soldater som kan gå mycket långt och bära tungt. Men det är inte här man läger krutet och den akademiska forskningen ligger längre fram. Än så länge är även spetsforskningen på grundforskningsnivå.

På medicinska fakulteten vid Lunds universitet hittar vi Neuronano Research Centre, NRC. Här arbetar man med att ta fram nya och bättre typer av invasiva elektroder som kan användas för stimuli eller för att läsa av hjärnan. Initiativtagare och ansvarig är professorn i neurofysiologi Jens Schouenborg.
- Dagens elektroder har många brister, bland annat att de är för stora och inte anpassade till hur hjärnan rör sig inne i kraniet hos en rörlig kropp. Detta skapar irritation av vävnaden med ärrbildning som följd.

Med hjälp av bland annat nanoteknik hoppas man i framtiden kunna utveckla betydligt bättre metoder för avlyssning av individuella nervceller.
– Vi vill utveckla en teknologi som gör att vi kan förstå hur hjärnan fungerar. Samma typ av teknik kan också få stor terapeutisk användning. Därför satsar vi också på att förfina elektrodtekniken för kliniskt bruk vilket innebär mer precis behandling och färre biverkningar, säger Jens Schouenborg. Kunskapen om hjärnan kommer att hjälpa oss med allt från att behandla kronisk smärta till att stimulera specifika områden i hjärnan utan att andra delar påverkas.

DBS är i dag en klinisk standardmetod om än den sista utvägen, för behandling av Parkinsons sjukdom. På NRC intresserar man sig också för att i framtiden behandla patienter med psykiska åkommor, så som långvarig depression och svåra ångesttillstånd. Än så länge har endast 50 enskilda patientstudier i hela världen publicerats och underlaget är för litet för att metoden ska anses vederhäftig, men förhoppningarna är stora. Andra områden där de nya elektroderna skulle kunna användas effektivt är som människa-datorgränssnitt.

– Här kan man hjälpa människor med svåra skador på ryggmärgen att återfå en viss kontroll. Elektroder registrerar signaler i hjärnan och informationen bearbetas. Så småningom kan patienten lära sig styra en dator med hjälp av tankekraft.

Men härifrån till att läsa människors tankar är steget långt, för att inte säga oändligt i dag.
– Det skulle ta alldeles för mycket utrymme i hjärnan. Med den teknik för registrering som finns i dag kan man läsa av en miljarddel av nervcellerna i hjärna. På sikt kanske det rör sig om att läsa av en nervcell på hundra miljoner. Men vi kan ändå lära oss extremt mycket om hjärnan med hjälp av tekniken.

Forskargruppen på NRC, liksom de flesta andra forskarteam som verkar inom fältet ”den mänskliga hjärnan” är tvärvetenskaplig. Här arbetar även doktoranden i etik Veronica Johansson. Hennes roll är att ställa frågor om hur forskningen bör bedrivas och till vad resultaten får användas ur ett etiskt perspektiv.

– Det är ju stor skillnad på vad man kan göra och vad man bör göra, säger Veronica Johansson.
En invändning som till en början känns självklar är att man inte bör använda implantat för att påverka människors tankar, känslor och handlingar.
– Men det är inte självklart att det är så problematiskt, säger Veronica Johansson. Används DBS och invasiva implantat för att behandla depression och ångest är det kanske just det man vill. Lider du av tvångssyndrom och exempelvis ägnar timmar åt att skruva på krokar eller tvätta händerna vill du förmodligen ändra ditt beteende.

Egentligen, menar Veronica Johansson, ställer invasiva elektroder i detta hänseende inte så många andra etiska frågor än vad exempelvis kemiska substanser i psykofarmaka gör.
– Det finns ju substanser vi stoppar i oss som verkligen förändrar vårt beteende och som vi inte upplever som problematiskt på samma sätt. Tänk på alkohol som ju är en kemisk substans. Vem vet inte hur det ser ut på krogen klockan två på morgonen, frågar Veronika Johansson retoriskt.

En invändning som ofta dyker upp i samband med DBS är att det kan leda till en sorts hjärndoping, att man söker ett tillstånd som är ”better than well”. Med den kunskap man har i dag är det svårt att uppnå sådana tillstånd. Behandlingen med DBS av parkinsonpatienter är så gott som alltid en sista utväg. Samma sak kommer förmodligen att gälla om man börjar behandla människor som lider av ångestsyndrom och depression.
– Hjärnkirurgi involverar alltid risker. Det skulle vara svårt att motivera att en fullt frisk människa ges ett hjärnimplantat bara för att förbättra specifika färdigheter. Men riskerna rättfärdigas när man med tekniken kan minska det lidande som orsakats av sjukdomar och kanske hjälpa kroniskt deprimerade patienter tillbaka till basala funktioner som att gå upp ur sängen på morgonen eller känna kärlek till sina barn.

Veronica Johansson tycker att det läggs allt för mycket energi på att fundera på hur tekniken skulle kunna missbrukas i en tänkt framtid.
– Ofta spekulerar vi om en framtid vi inte vet något om. Men vi får inte glömma bort de frågeställningar som tekniken och tillämpningarna skapar just i dag.
Det som sysselsätter oss när det kommer till tekniken och människokroppen handlar ofta om självet. Var sitter jaget egentligen och vad händer med upplevelsen av jaget när vi försöker förbättra kroppen?
– Det vi måste fråga oss är vad som är en förbättring i egentlig mening, säger Veronica Johansson. Ger högre intelligenskvot ett bättre liv? Är ett extremt bra luktsinne en tillgång eller kan det upplevas som en plåga? Ytterst handlar det om en av filosofins grundfrågeställningar – vad är ett gott mänskligt liv?

Författaren Lars Jakobson har i flera i av sina böcker intresserat sig för människans relation till tekniken. I romanen Vännerna låter han en av personerna, magnaten Janis Rokka, sakta uppgå i en artificiell intelligens som denne arbetet hela sitt liv med att skapa.

De etiska frågorna kring människa och maskin har i grund och botten inget att göra med själva tekniken, menar Lars Jakobson.
– Vi har alltid använt oss av teknik för att förstärka kroppens funktioner. Det ingår så att säga i den allmänmänskliga praktiken. Men trots det ser vi varje ny teknik som ett potentiellt hot. Jag tror att det beror på att vi gör en så tydlig distinktion mellan natur och teknik. Men redan papperet och pennan är ju en teknik för att hjälpa minnet.

– Kanske kan man säga att tekniken alltid förändrar oss i våra grundvalar, att varje ny teknik omformar förståelsen av oss själva.
Men nu, när människokroppen sakta börjar smälta samman med tekniken, vad kommer det att innebära för oss?
– Inom science fiction har man varit dålig på att förutse kommunikationssamhället. Det är på något vis för simpelt att vi använder det militärt utvecklade internet för att chatta eller söka efter recept och porr och låttexter. Kort sagt; vi vet aldrig vad den nya tekniken leder till, därför att ingen förutsäger det banala, det är de spektakulära profetiorna vi läser om, men det är alltid vardagligheten som överraskar oss.

– Vårt sätt att skapa relationer mellan människan och maskinen figurerar på ett djupt existentiellt plan. Jag tror att det i grunden handlar om rädslan för döden, säger Lars Jakobson. Drömmen om få bli den optimerade och osårbara människa. Problemet är bara att hon, för mig, känns väldigt tråkig. Bättre sinnen, starkare kropp, en större livslängd. Jag kan inte förställa mig vardagen för en odödlig människa, hennes relationer. Det närmaste jag kan tänka mig är leda och likgiltighet. Ett samhälle som skjuter allting framför sig. Å andra sidan skulle kanske viljan till makt försvagas. Ett vänligare samhälle. Men det är ju, återigen, grundfrågan, kan vi bedöma teknikens verkningar innan vi har upplevt dem?





 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Sök efter taggar
Följ oss
  • Twitter Social Ikon
  • Facebook Social Icon